RMS Titanic hamnade den 14 april 1912 klockan 23.40 (tid ombord) i sjönöd efter att hon gått på ett Isberg cirka 600 NM sydost om Newfoundland. Fartyget började sända SOS, CQD och Carpahtia svarade och började sätta kurs mot olycksplatsen. Trots att sammanstötningen med isberget varit förhållandevis lätt, närmast som en touch i samband med en undanmanöver för att undvika olyckan, började Titanic snabbt ta in vatten. Enligt beräkningar skulle fartyget klara att få fyra av de vattentäta sektionerna i fören vattenfyllda. Kollisionen medförde att fem sektioner revs upp vilket fick till följd att fören började gå ner och vatten rann över skotten. De 2 207 ombordvarande började evakueras från fartyget. Antalet livbåtar var otillräckligt och när evakueringen började var det svårt att få folk i båtarna eftersom många inte uppfattade katastrofläget. Halvfyllda livbåtar firades ner i vattnet. Fartyget sjönk med fören neråt den 15 april 1912 klockan 02.20 (tid ombord). Genom att ångpannorna hölls igång in i det sista fungerade elbelysningen tills bara 3 minuter före slutet.

Totalt omkom 1 495 personer, varav ca 200 besättningsmän. Många miste livet i det iskalla vattnet och de överlevande räddades ombord på det tillskyndande fartyget Carpathia. Ombord fanns 123 svenskar, varav 89 miste livet. Katastrofen vållade stor uppståndelse i Europa och USA, inte minst för att en del kända personer omkom (bland annat John Jacob Astor IV, dåtidens rikaste man^{[källa behövs]} ), och på den höga dödssiffran, som berodde på att skeppet endast hade livbåtar för drygt hälften av passagerarna. Det ansågs att ett osänkbart fartyg inte behövde fler och reglerna krävde inte ens så många. Bland de räddade fanns rederiet White Star Lines verkställande direktör Bruce Ismay, som lyckades komma i en av de sista livbåtarna.